Jag är nog en ganska privat person.. ja delar gärna med mig av mig själv och mitt liv till människor i min omgivning, men till en viss gräns. Jag tror dock att de människorna som känner mig bäst, är de som besöker min blogg.. det är de som bryr sig.. (och vet om att jag har en blogg) med vissa undantag..

Därför mina kära vänner, är detta inlägg till er. De senaste veckorna har varit långa, tuffa och tunga... skolan har krävt all fokus och tiden har inte räckt till... inte ens till min egen familj, vilket är en ny situation för mig.. för har jag kunnat välja så har jag ofta valt min familj. Veckorna spenderas nu för tiden i Trollhättan, till största delen, vilket inte är fel.. det är tvärt emot ganska skönt att slippa pendlingen. Helgerna senaste månaden har varit uppbokade till max.. med småresor, kalas, jobb, jobb, jobb, mer kalas, lite frilansjobb osv. Åter igen, tiden har inte räckt till.

Allt detta gick bra, till en viss gräns.. det blev för mycket helt enkelt.. och när det blir för mycket har det en tendens att gå ut över mitt humör. Någonting som bidrog ytterliggare var att jag inte hann med att träna.. och jag kan nog inte med ord beskriva hur viktigt det är att jag får träna.. det sätter sig i huvudet direkt och ligger och irriterar, elaka tankar och ångest..

Jag klarar av stress.. stress i situationer jag kan hantera.. som julrusch i en leksaksbutik dagarna innan julafton, eller en juldag bakom baren med tre led runt om av törstiga julfirare... inga problem.. men när vardagen kör ihop sig.. detta är min största last (om man får kalla de så), så påverkas mitt humör.. och det värsta är att jag knappt känner av det själv.. till en början.. men när människor i min omgivning reagerar eller reflekterar mitt dåliga uppträdande väcks ja på något sätt till liv.. När ja till exempel undrar varför mina vänner inte är glada och spralliga som vanligt, och kommer på att jag ser nog inte ut att va på humör att ens le.. då faller poletten ner..

Så.. anledningarna är många, och framförallt är boven innre stress... men allt det är bullshit! Jag VET att jag har sårat någon i min närhet (och kanske någon mer) och det gör ont i mig att veta att det är mitt fel.. Jag har gjort allt jag kan för att ställa till rätta mitt oförlåtliga beteende, men det enda jag kan säga är att jag lovar att bättra mig och lära mig hantera när det blir för mycket. Ni är ju trots allt det viktigaste som finns för mig! Ni är de som alltid finns där, även efter jag fuckar upp (i brist på bättre ord).. Det är ni som håller mig flytande när det känns som jag drunknar.. Tack!

En liten låt, till er, till alla... till hoppet, till tacksamhet och framförallt till Kärlek!

<3